Presidentkandidatens sidekick: Aleksander Feduta

Aleksandr Feduta Photo © Maria Söderberg

Han var presidentkandidatens ”proxy” (talesperson), tillika professor i litteraturkritik och författare. Men från den 19 december 2010 till slutet av maj tillbringade Aleksander Feduta i häkte i Minsk.Det är svårt att vara allvarlig under vårt möte. För den här mannen har ett underhållande språk och uttryckssätt, och ja, det blir mest skratt och leenden. Men för att ta något allvarligt ur anteckningarna kan nämnas den chock han fick den afton när hans vän och uppdragsgivare, presidentkandidaten Uladzimer Njakljajeu, nära nog misshandlades till döds framför hans ögon. Det rättsliga efterspelet kan knappt beskrivas, än mindre förstås. De attackerade hamnade i häkte och fick straff i domstol. När Uladzimer Njakljajeu bad åklagaren i Minsk se på fallet, och tror sig senare ha lyckats identifiera efternamnen på angriparna (samtliga anställda av inrikesministeriet), avfärdades allt som att man inte kunde se att något brott över huvud taget har begåtts.  Det är svårt få Aleksander Feduta att skildra häktestiden som svår. Istället framhåller han att han delade tiden med andra under samma förhållanden, att man alltid måste vara beredd på en sådan tid om man är politiskt engagerad. Idag är han villkorligt frigiven. Ekonomsikt är det en katastrof för hans privata ekonomi. Som professor i litteratur har han undervisning i Vilnius och Moskva, men dit kan han inte resa. Han är så meriterad inom statens tjänstesystem att han borde ha en tjänst som motsvarar borgmästare i en medelstor, kanske större stad, i Belarus. Men något sådant kan helt uteslutas i dagens läge.
Men visst var det kallt i häktet?
 Det har jag läst flera rapporter om, och en del annat?
”Ungefär tio grader, vissa nätter riktigt kallt. Men inte värre hur en del människor har det runt om i landet”.
Hade ni filtar?
 ”Min hustru skickade in en till mig”.
Tiden kunde ägnas åt läsning av böcker, spel och samtal. Fängelseledningen försökte mjuka upp fången Feduta med böcker som ”1935 och andra år” av Antatoli Rybakov, Vasilij Grossmans ”Liv och öde” eller ”100 år av ensamhet” av Gabriel García Márques.
”När jag sattes i ensamcell begärde jag ett möte med fängelsechefen. Jag sa att jag inte blivit fängslad för att förvandlas till en galning, jag måste få läsa och skriva.”
Fängelsechefen, som var i samma ålder som Aleksandr, alltså 46 år, svarade ”OK”. Men, berättar han:
”Du får läsa vad som helst här, men inte 'Greven av Monte Cristo'!”
Ja, ni vet väl hur den slutar? Den oskyldigt dömde Edmond Dantès förväxlas med en avliden fånge och lyckas fly.
Funderade du på att matstrejka?
”Det skulle inte fungera för en sådan som mig. Folk skulle bara skratta och säga att det var väl på tiden”.
Istället försökte han inleda en läkemedelsstrejk, men fängelsechefen meddelade honom snabbt att det inte skulle accepteras. Det fanns väl utarbetade sätt att tillföra folk på häktet sin medicin, fick han veta. Aleksandr tvivlade inte. 

Nu ska han skriva en sammanfattande text om den moderna litteraturen till den kommande antologin. Spännande!