onsdag 23 november 2011

Tolv timmar på Medborgarplatsen

Den 19 december 2011 är det ett år sedan det var valdag i Belarus. Samma dag slogs fredliga demonstranter ned av polis, däribland författare och politiker. Många hamnade i häkte, flera i fängelse. Den 24/11 2011 dömdes också den kände människorättsaktivisten och författaren Ales Bjaljatski till 4,5 års fängelse och konfiskering av all egendom. Brottet, påstod domstolen, var skattebrott. Mot bakgrund av allt detta arrangeras därför ett utomhusmöte:
Måndagen den 19 december 2011 läser vi texter av författare såsom Ales Razanau, Barys Pjatrovitj, Volha Ipatava, Andrej Chadanovitj, Uladzimir Njakljajeu, Dmitri Plax, Valeryja Kustava (listan kan bli mycket lång). Det blir: Tolv timmar för det fria ordet i Belarus. Plats: Medborgarplatsen, Stockholm.
Kom & lyssna! Start kl. 12.00 till midnatt, kl. 24.00. Köp författarnas böcker – här finns en hel del översatt till svenska. Vi berättar gärna! Vi bjuder på varm glögg & julkaka! 

Nuvarande lista ser ut så här.
Finns plats för fler, det går bra att säga något på tre till tio minuter.
Vi kommer att publicera bilder och texter från manifestationen till media i Sverige och utomlands, inte minst i Belarus. En julklapp till våra vänner!
Kl. 12.00 Start
Kl. 12.15 Lars Hjalmarson, förläggare, läser Uladzimir Njakljajeu.
Kl. 13.00 Terry Carlbom, översättare, och tidigare sekr. i PEN International, läser Fatemeh Sajadi.

Kl. 13.10
Fatemeh Sajadi, författare.
Kl. 13.30 Julia Lapitskii och Amanda Lövkvist läser Valzhyna Mort.
Kl. 13.45 Dmitri Plax, författare, läser ur sina nya bok.

Kl. 14.00
Thomas von Vegesack, författare.
Kl. 14.15 Jesper Bengtsson, redaktör OmVärlden, ordf. Reportrar utan gränser.
Kl. 14.30 Eva Engström läser Gustaf Fröding
.
Kl. 15.00 Cilla Naumann, författare, läser
Svetlana Aleksijevitj.
Kl. 15.30 Peter Karlsson, redaktör Norstedts.
kl. 16.00 Kerstin M. Lundberg, journalist, läser
Svetlana Aleksijevitjs artikel ”Förtvivlans torg”.
Kl. 16.30 Lena Adelsohn Liljeroth, kulturminister.
Kl. 16.45 Jonas Modig, författare.
Kl. 17.00 Carin Jämtin, partisekreterare (s).
Kl. 17.15 Anders Bodegård läser Ryszard Kapuscinski.
Kl. 17.30 Lennart Nordfors, ordförande SILC (fp), läser ur Vasil Bykaus ”Veteranen”.
Kl. 17.40 Astrid Trotzig, författare läser Valjatsina Aksak

Kl. 17.50 Azar Mahloujian, författare.
Kl. 18.00 Isabel Sommerfeld sjunger Uladzimir Njakljajeu.
Kl. 18.20 Samuel Rajeus, författare
.
Kl. 18.30 Suzanne Nessim, konstnär.
Kl. 18.45 Yvonne Ihmels, journalist.
Kl. 19.00 Maria Modig, författare, läser Svetlana Aleksijevitj och Artur Klinau
.
Kl. 19.15 Kristoffer Leandoer läser dikter skrivna i Minsk.
Kl. 19.30 Lana Willebrand läser en dikt av Tomas Tranströmer på belarusiska och svenska.
Kl. 19.45 Firat Ceweri, författare.
Kl. 20.00 Augustin Erba, författare.
Kl. 20.10 Kerstin Brunnberg, styrelseordf. Statens Kulturråd
, läser Dmitri Plax.
Kl. 20.20 Charlotte Werner, förläggare.
Kl. 20.30 Martin Uggla läser Ales Bjaljatski.
Kl. 20.45 Birgitta Öhman, filmare, läser Harry Martinson.
Kl. 21.00 Kurdo Baksi, författare
Kl. 21.15
Sebüktay Kaan
, författare
Kl. 21.30 Ola Wallin läser
Svetlana Aleksijevitj.
Kl. 21.45 Amanda Lövkvist läser Vasil Bykau.
Kl. 22.00 Maria Söderberg läser Ales Razanau.
kl. 22.10 Natalia Kazimirovskaia, teaterkritiker, läser Solomon Kazimirovskij (läsning på ryska)
.
Kl. 22.30 Minnestal på årsdagen och klockslaget av händelserna i Minsk den 19 december 2010.
Kl. 23.00 Martin Kaunitz, förläggare.
Kl. 23.15
Chen Maiping, författare och generalsekreterare för Independent Chinese PEN Center läser Li Hong, författare som torterades till döds i fängelse.

Kl. 24.00 Avslutning.

Isabel Sommerfeld hälsar: ”Vill bara bekräfta att jag nu ordnat en gitarrist som kommer kompa mig på en nyskriven låt av den belarusiska musikern/låtskrivaren Pavel Arakelian och med text av Njakljajeu, den 19 december Det blir min sångdebut på belarusiska.”

Vill du delta? Ring Maria Söderberg, tel. 070 3500555   info@mariafoto.se


onsdag 16 november 2011

Bilder: Fängslade författares dag och Tucholsky-pris

Kulturhuset 15 november 2011. Fängslade författares dag och Tucholsky-pris till Uladzimir Njakljajeu. Brev från pristagaren:

”Kära vänner!
Jag vill framföra min uppriktiga tacksamhet till er för den stora ära som ni visat mig genom att tilldela mig Tucholskypriset. Kurt Tucholsky var en journalist, författare och människa som under diktaturens villkor försökte kämpa för demokrati, vilket tvingade honom att emigrera och så småningom ledde till ett tragiskt slut.
Jag vill verkligen inte jämföra de villkor som Kurt Tucholsky upplevde i det fascistiska Tyskland med de villkor som jag och mina kollegor upplever i Lukasjenkas Belarus. Men på något sätt är ändå alla diktaturers natur densamma. Varje diktatur kväver överallt och alltid alla aspirationer till frihet. Överallt och alltid är inte bara friheten, utan livet i fara för de människor som försöker stå emot diktaturen.
Ärade vänner!
Jag beklagar verkligen att jag inte kan vara med er idag i Stockholm, en stad som jag tycker mycket om. Den belarusiska regimen har begränsat mig i alla mina rättigheter och gjort staden Minsk till den zon inom vilken jag tillåts existera. Under sådana förhållanden – inte riktigt i fängelse, men inte heller i frihet, utan i den tillåtna zon som diktaturen ritat upp, befinner sig i själva verket hela Belarus. Men det finns också flera som kastats i fängelse, bland dem mina kollegor från presidentvalet förra året - presidentkandidaterna Mikalaj Statkevitj och Andrej Sannikau. Jag är Sverige tacksam för det som ni tillsammans med andra EU-länder gör för att befria de belarusiska politiska fångarna, för den bestämda linje ni driver gentemot den belarusiska regimen, för det stöd ni ger till de belarusiska demokratiska krafterna.
Vägen från diktatur till demokrati har aldrig någonstans varit enkel. Av dem som valt denna väg krävs, på samma sätt som krävdes av Kurt Tucholsky, bestämdhet, risktagande, självuppoffring. Denna väg tar åtskilligt ifrån en människa, men ger samtidigt ännu mer tillbaka - till dem som är beredda att gå denna väg så långt det behövs. Tyskland, vars diktatur Kurt Tucholsky kämpade emot, är idag ett fritt och demokratiskt europeiskt land. Ett sådant land ska en gång också Belarus bli!
Jag vill ännu en gång tacka för den ära ni visat mig och jag vill tillönska er allt gott!
Uladzimir Njakljajeu”
Cecilia Nilsson läser Artur Klinau. Foto © Maria Söderberg
Agneta Pleijel läser texter av Barys Pjatrovitj
och Andrej Chadanovitj. Foto © Maria Södeberg


Svetlana Aleksijevitj. Hon hade kvällens
vassaste tal. Beat that!
Foto © Maria Söderberg.
Ola Larsmo. Foto © Maria Söderberg.
Sara Stridsberg läser Valzhyna Mort. Foto © Maria Söderberg.
Virpi Pahkinen, dans, och en tom stol. Foto © Maria Söderberg

The Swedish ministry of Culture
Lena Adelsohn Liljeroth holding
the diploma for the winner of
Tucholsky Prize 2011, writer Uladzimir Njakliajeu.
Foto © Maria Söderberg
The Swedish Ministry of Culture Lena Adelsohn Liljeroth
and Andrej Chadanovitj, Belarusian PEN, holding the diploma
for the winner of Tucholsky Prize 2011, writer Uladzimir Njakliajeu.
Foto © Maria Söderberg
Svetlana Aleksijevitj. Foto © Maria Söderberg.


Fanastisk dans med dans - Virpi Pahkinen!
Nära nog fullsatt hörsal i Kulturhuset. Foto @Maria Söderberg

Med antologin ”Språket som svalan bor i dess hjärta”.
Maria Söderberg berättade om
pristagaren. Foto ©
Azar Mahloujian
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth
placerar diplomet på den tomma stolen.


Andrej Chadanovitj sjunger Uladzimir Njakljajeu.
Lana Willebrand översätter.
Sista minuten av kvällen. Applåd för Andrej Chadanovitj.


Azar Mahloujian, ordförande i
Fängslade Författares kommitté. Foto © Maria Söderberg
Virpi Pahkinen!


Lena Adelsohn Liljeroth och Ola Larsmo.

Skådespelarna Katarina Ewerlöf, Odile Nunes
och Ann Petrén framför texter av Svetlana Aleksijevitj,
oerhört bra!


tisdag 15 november 2011

18 november 2001: Intervju med Uladzimier Njakliajeu

För nästan exakt tio år sedan träffade Joanna Kurosz och jag Uladzimier Njakliajeu tillsammans med Håkan Josephson på Sveavägen, Stockholm. På den tiden var jag utgivare av hemsidan www.vitryssland.nu. Idag har denna hemsida ”kapats” av ett reseföretag. Domänansvarige hade skickat ett e-mail till en adress som inte fanns och plötsligt låg hemsidans namn ute till försäljning. Idag när Njakliajeu mottar Tucholsky-priset är det roligt att återge mötet. /Maria Söderberg


”Jag måste ägna mig åt mitt författarskap”

Jag tycker inte om Lukasjenka och Lukasjenka tycker inte om mig. Jag hade bara ogillande att komma med, men han hade också hemliga polisen, milisen, armén. Valet vem som skulle lämna landet var ganska enkelt, säger Uladzimir Njakljajeu och skrattar högt.
Under sovjettiden lästes hans vitryska dikter och sånger inför tiotusentals åskådade. I dag lever vitryska författarförbundets före detta ordförande i exil i Finland och säger att myndigheterna snabbt skulle hitta en anledning att fängsla honom, om han återvände till sitt hemland.
www.vitryssland.nu fick en intervju med Uladzimir Njakljajeu, inbjuden till Sverige av Svenska PEN.

Av Joanna Kurosz (text) och Maria Söderberg (foto)
Stockholm 18/11 2001

Uladzimier Njakliajeu 2001.
Foto © Maria Söderberg
– Jag är författare. Jag har aldrig varit intresserad av politik i sig. Jag har aldrig haft ambitionen att bli politiker. För mig är politik i sig något smutsigt, säger Uladzimir Njakljajeu.
Ändå var det av politiska skäl som han tvingades lämna sitt land. I Vitryssland är kopplingen mellan kultur och politik mer påtaglig än i de flesta andra länder. För att inte stöta sig med myndigheterna måste en författare, förutom att säga rätt saker, också säga dem på rätt språk - ryska.
Under sovjettiden utsattes landet för en kraftig russifiering, ändå kunde Uladzimir Njakljajeu ostört publicera sina dikter och sånger på vitryska. När Vitryssland blev självständigt efter Sovjetunionens fall 1991 drog de intellektuella i gång en kampanj för att återinföra vitryskan och återuppväcka den vitryska kulturen.
- Nittiotalets första årtionde var så otroligt händelsespäckat. Det hände lika mycket kulturellt sett som det vanligtvis kanske händer under ett sekel. Vi genomgick alla epoker under de där första åren: renässansen, upplysningen - allt. Till slut också diktaturen, säger Uladzimir Njakljajeu.


Ett steg tillbaka

När Aleksander Lukasjenka valdes till president 1994 började utvecklingen vända. Det vitryska språket och den vitryska kulturen trängdes undan till förmån för den ryska. Uladzimir Njakljajeu säger att det hela berodde på Lukasjenkos storhetsvansinne. Lukasjenka och Rysslands dåvarande president Boris Jeltsin hade undertecknat ett unionsfördrag. Lukasjenka ville bli president för den rysk-vitryska-unionen, och då var det ju opopulärt att lyfta fram den vitryska kulturen och understryka skillnaden mellan det ryska och det vitryska.
- Lukasjenkas målsättning var att bli tsar Aleksander IV, säger Uladzimir Njakljajeu. Han har känt Lukasjenka sedan de började spela i samma fotbollslag, men de var aldrig vänner.
- Han hade inga vänner. Han tycker inte om någon, säger Uladzimir Njakljajeu och skrattar, men tillägger strax allvarligt:
- Ja, man kan ju skämta åt det när man sitter på kafé här utomlands, men då, när det hände, kunde man faktiskt hålla sig för skratt. Uladzimir Njakljajeu blev ordförande vitryska författarfattarförbundet 1998, samma år som unionsavtalet skrevs under.
- Under ett år verkade jag aktivt för att få Lukasjenka att inte förstöra den nationella kulturen. Jag försökte förklara för honom att det aldrig skulle bli någon union med honom som ledare och att han som Vitrysslands president borde ägna sig åt Vitrysslands intressen istället. Men han vägrade lyssna. Han är ett klassiskt exempel på "den lille diktatorn" med omåttliga ambitioner.


Karisma, djävulen och Ryssland

Uladzimir Njakljajeu har känt Lukasjenka sedan de började spela i samma fotbollslag för tio år sedan, men de var aldrig vänner.
- Han hade inga vänner. Han tycker inte om någon, säger Uladzimir Njakljajeu.
Han beskriver Lukasjenka som en alltigenom ont och osympatisk person som krossat många av dem som hjälpt honom till makten.
- Men han har en slags karisma, han kan vinna publik, säger Uladzimir Njakljajeu som svar på frågan hur en så ond person har lyckats bli populär.
- Och djävulen hjälper honom, tillägger han gravallvarligt. Uladzimir Njakljajeu tror inte att Lukasjenko hade kunnat komma till makten utan Rysslands hjälp. Det hela handlade om en maktkamp mellan Jeltsin och Tjernomyrdin som stödde Kebitj. Jeltsin behövde en egen motkandidat och stödde därför Lukasjenka.
När unionsavtalet mellan Ryssland och Vitryssland hade undertecknats skrev styrelsen för författarförbundet en protest mot unionen och den kulturpolitik som den förde med sig och Uladzimir Njakljajeu stod i egenskap av ordförande som ytterst ansvarig för dokumentet. Då brakade det loss - under ett halvår försökte myndigheterna på olika sätt att få honom i fängelse. Tidskriften Radnica för vilken han blev chefredaktör kontrollerades flera gånger och trakasserades. De försökte hitta bevis för att Uladzimir Njakljajeu hade stoppat pengar i egen ficka.
- Men det fanns inte ens några pengar som jag skulle ha kunnat stoppa i min ficka, ler han.
Till slut blev han förvarnad om att polisen planerade att gripa honom och sedan hitta på en anklagelse.


Bastusnack räddade

– Vi har en slags bastu som heter banja. När gubbarna sitter där i ångbastun och dricker vodka blir de lösmynta. Jag satt där med en kille som hade goda kontakter med polisen och i den avslappnade stämningen pratade han bredvid mun och berättade vad som var på gång, berättar han.
Då åkte Uladzimir Njakljajeu till Polen.
- Och där blev jag förälskad, skrattar han och försöker byta samtalsämne genom att prata om de listiga polskorna och Napoleons älskarinna Maria Walewska.
Det är uppenbart att denne författare är trött på att spela politiker och hålla föredrag om sin egen olycka. Som ordförande i författarförbundet och redaktör tvingades han agera politiker i Vitryssland och när han nu försöker ta igen de åren tvingas han hela tiden in i politikerrollen.
- Jag är så pass gammal att jag inte har tid att ägna mig åt politik.
Jag måste ägna mig åt mitt författarskap, säger han. Just nu ger han inte ut några böcker, utan inriktar sig helt på att skapa.
- Jag försöker förstå vad som har hänt sedan 1991, då landet blev fritt, och på vilket sätt Vitryssland förlorade sin frihet. Förutom alla de politiska faktorerna fanns det ju andra orsaker: moraliska, psykologiska.
Han tycker inte att man kan beskylla någon utomstående och att det vitryska folket bär skulden till det som hänt.
- Jag försöker förstå mitt folk och jag är ju själv en del av det. Hur har vi hamnat där vi hamnat, i den här sitsen?
Dessa funderingar har lett till att han har börjat skriva prosa, i stället för som tidigare dikter, sånger och dramer.


Ingen sovjetdissident

Uladzimir Njakljajeu har alltid skrivit på vitryska. På sovjettiden utgjorde det inget problem, trots att, eller kanske just för att russifieringskampanjen hade varit så framgångsrik i Vitryssland att de flesta vitryssar än i dag har ryska som modersmål.
– Jag var en erkänd sovjetisk författare, absolut ingen dissident.
Hans böcker trycktes i massupplagor och han uppträdde på arenor med tiotusentals åskådare. Han berättar om när han var på poesifestival i Italien första gången 1969 och det kom ett tjugotal personer till hans uppläsning.
– Jag trodde att de drev med mig, jag ville inte börja läsa, skrattar han.
Han erkänner att han saknar denna tid, men säger samtidigt att han i dag inte skulle ha skrivit det han skrev då.
– Jag tar inte avstånd från verk från den tiden, men jag skulle inte skriva samma saker i dag. Jag kan se tematiken påverkades av det politiska systemet, till exempel när jag skrev om byggandet av järnvägen BAM, säger han men understryker att han aldrig gjorde några beställningsjobb.
Uladzimir Njakljajeu tror inte att han är den ende som känner sig mer förföljd i dag än då. De som har kommit högt upp i hierarkin är mer begränsade än på sovjettiden, säger han. De måste tänka på konsekvenserna av allt de säger, även privat.
– Men inte de som är öppet oppositionella förstås. De kan säga vad de vill för de har ingenting att förlora.
Själv försökte han under ett år förändra självaste Lukasjenka.
– Det svåra i den situationen är att man hela tiden måste göra moraliska val. Man måste hela tiden fråga sig: Till vilken grad ska jag samarbeta med regimen? När går jag över gränsen? Och man upplever många besvikelser - människor som visar sig vara något annat än de utger sig för att vara.

© text: Joanna Kurosz och www.vitryssland.nu
© foto: Maria Söderberg och www.vitryssland.nu

Ett särskilt tack till Håkan Josephson för tolkhjälp!



måndag 14 november 2011

Uladzimir Njakljajeu: 2011 års Tucholsky-pristagare

Pressmeddelande:

Årets Tucholskypristagare hindras från att komma till Sverige


Uladzimir Njakljajeu. Minsk augusti 2011.
Foto © Maria Söderberg (Bilden förmedlas via Scanpix).
Sedan 1985 delar Svenska PEN ut Tucholsky-priset (eller stipendiet) till en författare som gjort särskilda insatser för yttrandefriheten. Det har under årens lopp tillfallit namn som Salman Rushdie, Bei Dao och Nuruddin Farrah.
Svenska PEN har i år beslutat att ge priset till den belarusiske poeten och människorättsaktivisten Uladzimir Njakljajeu (Vladimir Neklajev). Denne har utmärkt sig som en fin lyriker och frispråkig förkämpe för yttrandefriheten. Vid demonstrationerna i samband med presidentvalet i december 2010, där han ställt upp som kandidat, misshandlades Njakljajeu svårt av säkerhetsstyrkor och hämtades sedan från sjukhuset av KGB som höll honom inspärrad utan att låta honom träffa läkare. Njakljajeu lider fortfarande av sviterna av denna misshandel och hade ansökt om utresetillstånd för att besöka Sverige, där han skulle kunna få specialistvård. I samband med detta hade han planerat att medverka vid Fängslande författares dag den 15 november på Kulturhuset i Stockholm, där han skulle motta årets Tucholskypris.
Vi nås nu av nyheten att de belarusiska myndigheterna vägrar Njakljajeu att besöka Sverige.
Anledningen är att han dömts till en sorts ”husarrest” som gör att han inte får lämna huvudstaden Minsk. Detta gör att han inte kan få den vård han behöver efter misshandeln. Samt att han inte kan motta priset som planerat.
Svenska PEN anser att behandlingen av Uladzimir Njakljajeu är ett flagrant exempel på diktaturens praktik – den diktatur som råder i ett land femtio mil från Sveriges gräns. Situationen går inte att likna vid annat än den gamla Sovjetdiktaturens sätt att behandla sina dissidenter.
Prisutdelningen kommer att äga rum som planerat, som en del av årets program vid Fängslade författares dag, vilken går av stapeln i Kulturhusets hörsal tisdagen den 15 november kl 19.00.
Där kommer även de båda belarusiska författarna Andrej Chadanovitj, ordförande i belarusiska PEN, och den kända journalisten Svetlana Aleksievitj att medverka. Den som önskar boka en intervju med någon av våra gäster kan kontakta PENs internationelle sekreterare Ola Wallin (08-669 65 76) eller vice ordföranden Martin Kaunitz (08-6968640). Varmt välkomna!
Ola Larsmo
Ordförande, Svenska PEN

Uladzimir Njakljajeu och den svenske
PEN ordföranden Ola Larsmo i Minsk
under 2011 års Litteraturresa. Foto © Maria Söderberg.
Hrodna maj 2007. Uladzimir Njakljajeu medverkan under de svensk-belarusiska
dagarna. Han är svartlistad av regimen att framträda, men i detta sammanhang
har det fungerat. Foto © Maria Söderberg.

Knäpp skjortknappen! Uladzimir Njakljajeus
fru Volha fixar till det. Minsk 12 augusti 2011.
Foto © Maria Söderberg
Uladzimir Njakljajeu med
sin Volha.
4 juni 2011.
Foto © Maria Söderberg

söndag 13 november 2011

Litteraturresan: ”Till vänner bakom en gräns”

Författaren Tomas Tranströmer, med ett
signerat exemplar
av sin bok, och Uladzimir Arlou.
På Dundret, Gällivare! Snart åker vi vidare till Pajala.
Tomas Tranströmer:
”Mitt hjärta är med Belarus”


Tågresan gick till Gällivare. Sedan blev det vandring på den gamla slåttermyren i Vasikkavuoma med Mikael Niemi och högtidstal av kommunalrådet Karl Petersen i Luleå. Men först av allt ett möte med nobelpristagaren Tomas Tranströmer på Söder i Stockholm.

Timmarna innan föreställningen på Teater Brunnsgatan Fyra ringer Monica Tranströmer.
– Javisst, det är klart att ni är välkomna! Kom till Stigbergsgatan 32 på Söder!
Vi pratar om uppläsningarna som snart ska börja och Monica säger till oss: ”Hälsa från Tomas att hans hjärta är med Belarus!”
Det här är Litteraturresans start med tre författare från Minsk; Vera Burlak, Valeryja Kustava och Uladzimir Arlou. De har olika strängar på sina lyror; Vera är lingvist med explosiv prosa som hon framför med en skådespelares uttryck, Valeryja har fräcka, fria dikter med politiska undertoner och Uladzimir är historiker och poet. Allt är en fortsättning på de litterära resor som genomförts i Belarus i samarbete med lokala kulturföreningar och med ekonomiska muskler från framför allt Svenska institutet.
Nu är turen kommen till Sverige.
– Herr Tranströmer, frågar Uladzimir Arlou, när vi sitter ned i soffan och Monica serverat rött vin. Vi har hunnit berätta om resan norrut med tåget till Gällivare nästa dag och paret Tranströmer tycker det låter fantastiskt att vi ska till just Lappland. Han får den nya antologin ”Språket som svalan bor i dess hjärta” med texter av författare från Belarus och han stryker över omslaget med handen. Där, som första bild, läser Vera Burlak sin dikt med slutna ögon.
– Du? skrattar han och tittar på Natalia Kundrasjuk, reporter från Brest, som glatt skakar på huvudet, redo med sitt anteckningsblock för att inte missa en stavelse av mötet. Lana Willebrand översätter.
Uladzimir Arlou ställer sin fråga.
– Ni lever i en fri värld där ordet kan tryckas och distribueras. Vad ska vi berätta för våra författarkollegor om vårt möte med er när vi kommer hem?
Tomas Tranströmer lyfter högra handen i en gest och säger början på en mening. Monica förstår precis vad han vill ha sagt.
– Ja, visst! Den ska jag hämta, det är dikten du skrev efter besöket i Riga!
Dikten utkom i boken ”Stigar” 1973 efter ett besök i forna Sovjetunionen. Monica Tranströmer läser dikten för oss och det är ingen tvekan om att den, i en mycket snabb översättning, drabbar oss. Det gäller inte minst diktraderna:

”… I skenet flyger mina ord upp som apor på ett galler
ruskar till, blir still, och visar tänderna!”

Slutet av dikten väcker vemodig:

”Läs mellan raderna. Vi ska träffas om 200 år

Då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda

och äntligen får sova, bli ortoceratiter.”

– 200 år! suckar Lana.
– Nej… börjar Tomas och Monica fortsätter.
– I Riga tog det faktiskt tjugo år så var de fria. Men för Belarus?
Uladzimir Arlou berättar kort om situationen. Många författare är svartlistade, deras böcker kan sällan  tryckas, deras verk och foto publiceras inte i statskontrollerad media.


Pajala med språkfrågan i centrum

Litteraturresan fortsätter till Pajala. Vi har knappt anlänt förrän det är dags att knyta kängorna och ge sig ut på myren.
– Pajala är som ett Belarus i miniatyr! säger vår guide, författaren Mikael Niemi som åkte med i vår buss för två år sedan till Minsk, Pinsk och Baranavitji.
– Det är platt och mycket myrar.
Vasikkavuoma en av norra Europas största sammanhängande slåttermyr. Som mest fanns här 350 lador. Nu finns ett 70- tal resterade lador kvar. Vi klättrar upp i ett utsiktstorn och spanar efter älgar. Mikael Niemi jagar i dessa trakter och låter oss höra hur en älgko låter.
– Om jag låter så här under jakten kommer tjurarna springande mot mig.
Men denna regniga disiga eftermiddag finns inga älgar ute på myren. De står förmodligen och trycker i skogen. Mörkret sänker sig, men vi stapplar ut på halkiga breda plank till mitten av myren. Här är det som blötast.
– På sommaren finns det orkidé här, berättar vår ciceron, som till exempel den sällsynta Lappnyckeln.
I Folkets Hus genomförs vårt program med den lokala arrangören ABF Pajala. Vi är ett tjugotal, kaffe och bullar serveras. Det är verkligen hemtrevligt. Hotellet ligger vägg i vägg. Deras restaurang levererar glatt in nybyggt kaffe. Vi spelar Zmitser Vajtsiusjkevitjs musik och flera besökare fingrar och tittar på böcker av Barys Pjatrovitj och Dmitri Plax.
Mikael Niemi inleder med ett tal. Han drar många paralleller mellan Belarus och Sverige, berättar om intryck från läsningarna under sin resa. Men också om hur han blev bestulen i Minsk. Väskan skars upp med ett snitt underifrån på hotellrummet. Han är övertygad om att hans och andra resenärers rum genomsöktes av polis.
Uladzimir Arlou berättar om sitt brev till sitt hemlands fängelsedirektör som inleds med följande ord:
”Jag vill inte tro att ni drömde om att bli fängelsechefer som barn. Omständigheterna ledde möjligen till det. Någon av er kanske tvingades. Någon måste ju göra det allra smutsigaste arbetet. Ibland försöker jag sätta mig i ert ställe. Till exempel funderar jag på vad jag skulle säga till en medresenär på tåget eller på flyget om den frågade mig vad jag jobbade med. Hotelldirektör? Den mänskliga själens ingenjör? Skulle jag vara modig nog att erkänna att jag är chef på ett belarusiskt fängelse?”
Det intressanta, berättar Arlou, var att brevet faktiskt fick effekt. Det blev läst av både chefer och intagna. Det kanske inte hade någon omedelbar effekt, men det var många som reflekterade.
Det helt övergripande diskussionen efter mötet – ett samtal med frågor som pågick i över en timme – är språkfrågan. Flera i publiken vill veta hur det ligger till med belarusiska contra ryska. En besökare som går innan allt har avslutats säger att det hade varit bra om hela kvällen hade börjat med språkproblematiken, då ”hade man förstått mer”. I det tvåspråkiga Tornedalen, med rötterna i flera kulturer, går det att identifiera sig med Belarus och dess folk. Inte minst kampen, men även uppgivenheten, inför överheten.



Luleå hamnade i världens mitt

Resan med minibuss från Pajala till Luleå blir som en saga. Äntligen får alla, tills de är fullmatade med  syner av renar, se och fotografera de exotiska djuren. Vad gäller mat måste vara en fantastisk tid för renarna! Snön borde ha kommit för länge sedan. Och mycket riktigt, en och annan ser riktigt fet ut! Vi fikar i Jokkfall och ser den mäktiga Kalixälven dundra nedför fjället. Någon lax ser vi inte i trappan, men läser att det passerar ungefär åttatusen här varje år.
Vera Burlak är så glad… äntligen får hon fotografera stenar. I massor. I sitt hemland finns knappt några.
En synnerligen engagerad publik möter i Luleå. Flera har familjeband med öst. Vi sitter i en stor glassal på andra våningen i Kulturens hus. Salens namn är Olga Bardh, en beundrad bibliotekarie i Luleå, vars minne fungerar utmärkt väl när Litteraturresans yngsta deltagare stiger fram. Valeryja Kustava har under resan tränat svenska ord och ett av dem är ”fräck” och ”sjuksköterska”. Nu tar han i från tårna och läser ur sin dikt med titeln: ”En ung författare, eller fräckhet nr 1”. Den inleds med orden:


Här kommer jag självbelåten,
Jag gömmer en hemlighet:
Mig är allt tillåtet,
För jag är en poet!
Jag är den som står bakom ratten,
Och alla går mig i takt –
Jag är en ung belarusisk författare,
Det är min makt!

Kommunalrådet Karl Petersen säger till gästerna att ”Luleå ikväll, mer er närvaro, är en mycket viktig stad i världen”. Han är själv författare och sympatin för skrivarkollegornas situation i Belarus är gränslös. Det slutar med att han köper in tio exemplar till Luleå stadshus av den nya antologin (”de ska vi ha som presentbok”) och sju exemplar till biblioteken.
– Vilken politiker! säger Uladzimir Arlou efteråt.
Från Norrbottens-Teatern medverkar Filip Tallhamn med uppläsning av flera texter från Belarus. Inte minst Dzimtry Strousaus dikt ”Ögon. Magiska liknelser” blir något extra i hans tolkning. Det här skulle författaren i Minsk få vara med om!
Den erfarne konferenciern Kerstin Wixe, Sveriges Radio, vars inledning utgjorde en fond för kvällen, föreslog att frågorna fick tas efter mötets avslut. Författarna skulle vara kvar, ja, alla medverkande. Och där stod vi i Olgas glasbur och drack mer kaffe, pratade, lyfte i böckerna och diskuterade framtida projekt – i en och en halv timme!
Jan Olofsson, bibliotekarie och medarrangör från stadsbiblioteket, samlade ihop de sista plastmuggarna och övergivna kakorna. Dagen efter skrev han i sin blogg hos Norrbottens-Kuriren: ”Ett för oss ganska okänt land och Europas sista diktatur. I går kunde vi möta tre belarusiska författare, Uladzimir Arlou, Vera Burlak och Valeryja Kustava i Kulturens hus. De jobbar under helt andra villkor än våra författare. Framför allt krävs det oändligt mycket mer mod av dem.”
Och: ”Efter uppläsningarna sitter tolken Lara och Uladzimir Arlou länge och knappar på sina telefoner. De översätter Tomas Tranströmer till belarusiska.”


Umeå och aporna på gallret

På stadsbiblioteket i Umeå väntar Maria Forssén, bibliotekarie, med öppen famn. Vi ska in i ljusgården i bibliotekets mitt. Här fanns en gång i tiden en djungel av växter… men den klarade inte av att flyttas in och ut. Nu är det ett rum för litterära möten.
För varje uppläsning ökar beundrarskaran för Vera Burlak, 34 år, och lingvist. Hennes teatraliska uppläsningar följs av frågor om hon inte kan komma tillbaka till Sverige? Hon skrattar och säger ”gärna”. Hon har nästan aldrig rest utomlands och är angelägen om att vara hemma med man och son. Sonen är snart i skolåldern och lider av autism.
– Nu arbetar jag med min filologiska vetenskapliga forskning, men hoppas snart få tid även för mer av eget skapande. I närmaste tiden planerar jag att syssla med någon litterär översättning, det finns några texter som jag sedan länge ville börja arbeta med.
När Vera läser sin dikt ”Pan spelar på trumman för att Syrinx förblev Syrinx” står tiden stilla.
Om inte Bertholof Brännström från Publicistklubben hade varit så vältränad, hade han trillat av stolen som han satt på i ljusgården.
– Har du någon teaterutbildning, Vera? frågar han.
– Nej, men jag undervisar i framträdande, berättar hon.
Veras dikt börjar så här:


Att jag spelar på trumman
Är ingen orsak till att skriva ljudhärmande 
Tam-ta-da-da-da-da-da-damm!
För min trumma är ovanlig.
För min trumdadadadammadann
                                       Låter inte som en vanlig,
Den kan inte låta som en vanlig,
Med hänsyn till vad Pan
                                       har gjort den av.
Nej, han mördade henne inte.
Hon ville helt enkelt inte sjunga på operan.
För det saknade hon helt enkelt talang.
Hon ville inte bli rappare.
Hon sade: hellre dör jag –
och dog.
(…)

Den litterära turnén avslutas med att den nyöversatta dikten ”Till vänner bakom en gräns” av Tomas Tranströmer läses upp. Först på svenska av Lana Willebrand och därefter på belarusiska av Uladzimir Arlou.
Vi är alldeles tysta en stund. Stadsbiblioteket har stängt och det är bara vi kvar i byggnaden förutom en vakt.
Kan det vara möjligt att ordet är så förtryckt bara ett ögonblick från oss över Östersjön, idag? Bakom en gräns? Vi får skicka in fler apor upp efter gallren.

Vera Burlak, Teater Brunnsgatan 4, Stockholm.

Text & foto: Maria Söderberg