För nästan exakt tio år sedan träffade Joanna Kurosz och jag Uladzimier Njakliajeu tillsammans med Håkan Josephson på Sveavägen, Stockholm. På den tiden var jag utgivare av hemsidan www.vitryssland.nu. Idag har denna hemsida ”kapats” av ett reseföretag. Domänansvarige hade skickat ett e-mail till en adress som inte fanns och plötsligt låg hemsidans namn ute till försäljning. Idag när Njakliajeu mottar Tucholsky-priset är det roligt att återge mötet. /Maria Söderberg
– Jag är författare. Jag har aldrig varit intresserad av politik i sig. Jag har aldrig haft ambitionen att bli politiker. För mig är politik i sig något smutsigt, säger Uladzimir Njakljajeu.
”Jag måste ägna mig åt mitt författarskap”
– Jag tycker inte om Lukasjenka och Lukasjenka tycker inte om mig. Jag hade bara ogillande att komma med, men han hade också hemliga polisen, milisen, armén. Valet vem som skulle lämna landet var ganska enkelt, säger Uladzimir Njakljajeu och skrattar högt.
Under sovjettiden lästes hans vitryska dikter och sånger inför tiotusentals åskådade. I dag lever vitryska författarförbundets före detta ordförande i exil i Finland och säger att myndigheterna snabbt skulle hitta en anledning att fängsla honom, om han återvände till sitt hemland.
www.vitryssland.nu fick en intervju med Uladzimir Njakljajeu, inbjuden till Sverige av Svenska PEN.
Av Joanna Kurosz (text) och Maria Söderberg (foto)
Stockholm 18/11 2001
 |
| Uladzimier Njakliajeu 2001. Foto © Maria Söderberg |
Ändå var det av politiska skäl som han tvingades lämna sitt land. I Vitryssland är kopplingen mellan kultur och politik mer påtaglig än i de flesta andra länder. För att inte stöta sig med myndigheterna måste en författare, förutom att säga rätt saker, också säga dem på rätt språk - ryska.
Under sovjettiden utsattes landet för en kraftig russifiering, ändå kunde Uladzimir Njakljajeu ostört publicera sina dikter och sånger på vitryska. När Vitryssland blev självständigt efter Sovjetunionens fall 1991 drog de intellektuella i gång en kampanj för att återinföra vitryskan och återuppväcka den vitryska kulturen.
- Nittiotalets första årtionde var så otroligt händelsespäckat. Det hände lika mycket kulturellt sett som det vanligtvis kanske händer under ett sekel. Vi genomgick alla epoker under de där första åren: renässansen, upplysningen - allt. Till slut också diktaturen, säger Uladzimir Njakljajeu.
Ett steg tillbaka
När Aleksander Lukasjenka valdes till president 1994 började utvecklingen vända. Det vitryska språket och den vitryska kulturen trängdes undan till förmån för den ryska. Uladzimir Njakljajeu säger att det hela berodde på Lukasjenkos storhetsvansinne. Lukasjenka och Rysslands dåvarande president Boris Jeltsin hade undertecknat ett unionsfördrag. Lukasjenka ville bli president för den rysk-vitryska-unionen, och då var det ju opopulärt att lyfta fram den vitryska kulturen och understryka skillnaden mellan det ryska och det vitryska.
- Lukasjenkas målsättning var att bli tsar Aleksander IV, säger Uladzimir Njakljajeu. Han har känt Lukasjenka sedan de började spela i samma fotbollslag, men de var aldrig vänner.
- Han hade inga vänner. Han tycker inte om någon, säger Uladzimir Njakljajeu och skrattar, men tillägger strax allvarligt:
- Ja, man kan ju skämta åt det när man sitter på kafé här utomlands, men då, när det hände, kunde man faktiskt hålla sig för skratt. Uladzimir Njakljajeu blev ordförande vitryska författarfattarförbundet 1998, samma år som unionsavtalet skrevs under.
- Under ett år verkade jag aktivt för att få Lukasjenka att inte förstöra den nationella kulturen. Jag försökte förklara för honom att det aldrig skulle bli någon union med honom som ledare och att han som Vitrysslands president borde ägna sig åt Vitrysslands intressen istället. Men han vägrade lyssna. Han är ett klassiskt exempel på "den lille diktatorn" med omåttliga ambitioner.
Karisma, djävulen och Ryssland
Uladzimir Njakljajeu har känt Lukasjenka sedan de började spela i samma fotbollslag för tio år sedan, men de var aldrig vänner.
- Han hade inga vänner. Han tycker inte om någon, säger Uladzimir Njakljajeu.
Han beskriver Lukasjenka som en alltigenom ont och osympatisk person som krossat många av dem som hjälpt honom till makten.
- Men han har en slags karisma, han kan vinna publik, säger Uladzimir Njakljajeu som svar på frågan hur en så ond person har lyckats bli populär.
- Och djävulen hjälper honom, tillägger han gravallvarligt. Uladzimir Njakljajeu tror inte att Lukasjenko hade kunnat komma till makten utan Rysslands hjälp. Det hela handlade om en maktkamp mellan Jeltsin och Tjernomyrdin som stödde Kebitj. Jeltsin behövde en egen motkandidat och stödde därför Lukasjenka.
När unionsavtalet mellan Ryssland och Vitryssland hade undertecknats skrev styrelsen för författarförbundet en protest mot unionen och den kulturpolitik som den förde med sig och Uladzimir Njakljajeu stod i egenskap av ordförande som ytterst ansvarig för dokumentet. Då brakade det loss - under ett halvår försökte myndigheterna på olika sätt att få honom i fängelse. Tidskriften Radnica för vilken han blev chefredaktör kontrollerades flera gånger och trakasserades. De försökte hitta bevis för att Uladzimir Njakljajeu hade stoppat pengar i egen ficka.
- Men det fanns inte ens några pengar som jag skulle ha kunnat stoppa i min ficka, ler han.
Till slut blev han förvarnad om att polisen planerade att gripa honom och sedan hitta på en anklagelse.
Bastusnack räddade
– Vi har en slags bastu som heter banja. När gubbarna sitter där i ångbastun och dricker vodka blir de lösmynta. Jag satt där med en kille som hade goda kontakter med polisen och i den avslappnade stämningen pratade han bredvid mun och berättade vad som var på gång, berättar han.
Då åkte Uladzimir Njakljajeu till Polen.
- Och där blev jag förälskad, skrattar han och försöker byta samtalsämne genom att prata om de listiga polskorna och Napoleons älskarinna Maria Walewska.
Det är uppenbart att denne författare är trött på att spela politiker och hålla föredrag om sin egen olycka. Som ordförande i författarförbundet och redaktör tvingades han agera politiker i Vitryssland och när han nu försöker ta igen de åren tvingas han hela tiden in i politikerrollen.
- Jag är så pass gammal att jag inte har tid att ägna mig åt politik.
Jag måste ägna mig åt mitt författarskap, säger han. Just nu ger han inte ut några böcker, utan inriktar sig helt på att skapa.
- Jag försöker förstå vad som har hänt sedan 1991, då landet blev fritt, och på vilket sätt Vitryssland förlorade sin frihet. Förutom alla de politiska faktorerna fanns det ju andra orsaker: moraliska, psykologiska.
Han tycker inte att man kan beskylla någon utomstående och att det vitryska folket bär skulden till det som hänt.
- Jag försöker förstå mitt folk och jag är ju själv en del av det. Hur har vi hamnat där vi hamnat, i den här sitsen?
Dessa funderingar har lett till att han har börjat skriva prosa, i stället för som tidigare dikter, sånger och dramer.
Ingen sovjetdissident
Uladzimir Njakljajeu har alltid skrivit på vitryska. På sovjettiden utgjorde det inget problem, trots att, eller kanske just för att russifieringskampanjen hade varit så framgångsrik i Vitryssland att de flesta vitryssar än i dag har ryska som modersmål.
– Jag var en erkänd sovjetisk författare, absolut ingen dissident.
Hans böcker trycktes i massupplagor och han uppträdde på arenor med tiotusentals åskådare. Han berättar om när han var på poesifestival i Italien första gången 1969 och det kom ett tjugotal personer till hans uppläsning.
– Jag trodde att de drev med mig, jag ville inte börja läsa, skrattar han.
Han erkänner att han saknar denna tid, men säger samtidigt att han i dag inte skulle ha skrivit det han skrev då.
– Jag tar inte avstånd från verk från den tiden, men jag skulle inte skriva samma saker i dag. Jag kan se tematiken påverkades av det politiska systemet, till exempel när jag skrev om byggandet av järnvägen BAM, säger han men understryker att han aldrig gjorde några beställningsjobb.
Uladzimir Njakljajeu tror inte att han är den ende som känner sig mer förföljd i dag än då. De som har kommit högt upp i hierarkin är mer begränsade än på sovjettiden, säger han. De måste tänka på konsekvenserna av allt de säger, även privat.
– Men inte de som är öppet oppositionella förstås. De kan säga vad de vill för de har ingenting att förlora.
Själv försökte han under ett år förändra självaste Lukasjenka.
– Det svåra i den situationen är att man hela tiden måste göra moraliska val. Man måste hela tiden fråga sig: Till vilken grad ska jag samarbeta med regimen? När går jag över gränsen? Och man upplever många besvikelser - människor som visar sig vara något annat än de utger sig för att vara.
© text: Joanna Kurosz och www.vitryssland.nu
© foto: Maria Söderberg och www.vitryssland.nu
Ett särskilt tack till Håkan Josephson för tolkhjälp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar