 |
Olga Smoljanko, organisationen Nopi, med särskild inriktning på
föreningsfrihetsfrågor, och Vjasnas vice ordförande
Valjantsin Stefanovitj.
|
Vjasnas vice ordförande, inleder kvällens möte på Solidaritetshuset i Stockholm. Östgruppen arrangerar. Intill honom sitter Olga Smoljanko.
Valjantsins mångrige vän och ordförande, Ales Bjaljatski, sitter dömd för skattebrott. I Sverige är Bjaljatski pristagare av Per Anger-priset (2006).
”2011 har varit ett strapatsrikt år.
Första natten efter presidentvalet, den 19 december 2010, greps sju presidentkandidater. Två av dem misshandlades. Under det år som gått efter valet ser vi en allt mer brutal utveckling. Regimen tillämpar tortyr och våld mot politiska fångar. Man har också brutit mot internationella överenskommelser om gripnas rättigheter. De som har förvarats i KGB:s häkte har vägrats träffa sina advokater eller juridiska ombud. Fem av de advokater till de gripna har, dessutom, förlorat sina licenser.”
Berättelsen om dagens Belarus fortsätter i moll. Det är obegripligt att detta inträffar i Europas mitt, ett stenkast från Sverige.
Efter den ödesdigra valdagen i december 2010 dömdes 43 oppositionella. Under våren 2011 slog den ekonomiska krisen till i landet. 60 procent av rubeln värde gick förlorad och president Lukasjenka försökte, enligt Valjantsin Stefanovitj, att närma sig EU.
”Han påbörjade en dialog, eller ett försök till detta, om att alla politiska fångar skulle friges. Men de skulle först skriva en nådeansökan. Fångarna och deras anhöriga utsattes för påtryckningar. Men det släpptes också flera. Idag sitter 14 kvar.”
Valjantsin Stefanovitj nämner två allvarliga fall. Mikola Statkjevitj, socialdemokratisk ledare, har nyligen flyttats till ett fängelse med hårdare bevakning. Det innebär att han är inlåst i sin cell dygnet runt.
”Förhållandena för presidentkandidaten Andrei Sannikau är kanske än mer allvarlig. Vi tror att presidenten hyser ett ännu större personligt agg mot honom. Det verkar som om fängelseledningen inte ryggar för de mest vidriga metoderna för att förnedra honom, ja, de kan omnämnas som 'stalinistiska'. Vi fick nyligen veta i den statliga TV-kanalen att han placerats i en speciell cell med landets sämst ansedda fångar.”
Med dessa, berättar han, avses de som i fängelset utsatts för sexuella övergrepp. Det är en gammal sovjetisk kvarleva i straffsystemet att ”om man ska ta sig ut denna cell måste man antingen skada sig själv eller döda de andra".
Här bryter publiken runt borden in och undrar. Det är inte helt lätt för Valjantsin Stefanovitj att förklara situationen. De som hamnar i en cell med ”det lägsta kastet” får en svår stämpel i fängelsemiljön. Självklart, säger han, handlar det om att förnedra Andrei Sannikau så mycket som möjligt, mannen som en gång i tiden var vice utrikesminister (fram till 1996) och vågade utmana regimen. 1997 deltog han i bildandet av Charter 97. Kontakten med Sannikau har varit svår att uppehålla för de anhöriga och hans advokat. I flera månader saknade de information. Men för bara några dagar sedan fick de träffa honom. Det visade sig då att Sannikau lämnat in en skriftlig begäran om nåd den 20 november 2011, men ingen har känt till detta av de närmast berörda inom familjen.
”För mig är avsikten tydlig. Behandlingen i fängelset visar att man försöker krossa honom psykiskt och moraliskt.”
Olga Smoljanko tar ordet med en blick som jag tolkar så här: ”Orkar ni höra mer?" Men där sitter vi femton observanta personer, de flesta med någon beröringspunkt till Belarus, och vill lyssna. En man undrar om de båda egentligen borde uppfattas som ”kriminella” och att de borde sitta inne, som regimen kan tänkas se på dem?
Olga skrattar och säger att det finns faktiskt möjlighet att agera. Hon berättar om det byråkratiska spel som omger alla oberoende organisationer. Efter 2004 är det i stort sett omöjligt att registrera en ny organisation som arbetar med begrepp som demokrati.
”Först behandlades ansökningar godtyckligt, men numera är det avslog för alla. Direkt.”
Jag ser framför mig en dialog för teater. Olga berättar om det skriftliga spelet mellan henne, som bland annat sysslar med att hjälpa enskilda och föreningar, och myndigheten. Det är ett gytter av dekret, paragrafer och svårigheter för alla som önskar verka legalt. De flesta ger upp. Men i dessa dialoger finns det människor bakom som ska formulera olika försvar för sina handlanden.
Kulmen på detta nåddes, enligt Olga Smoljanko, när det kom en paragraf som sa att det fanns ett straffrättsligt ansvar för personer som var aktiva i icke-registrerade organisationer.
”Det som räddat oss i vårt arbete är total öppenhet”, säger dock båda gästerna som under två dagar haft upprepade möten och diskussioner. De har även hunnit delta i en aktion utanför den belarusiska ambassaden på Lidingö.
”Jag försöker vara optimist”, säger Valjantsin Stefanovitj och berättar att han ofta tänker på vad Ales Bjaljatski brukar berätta om.
”När han startade sin första underjordiska grupp 1984 kunde ingen tänka sig att Sovjetunionen skulle lösas upp 1991. I Belarus har allt ändrats så snabbt! Så kan de bli igen. Och när jag läser vad tidigare politiska fångar under sovjettiden har nedtecknat och vi vet något om vilka grymheter de varit med om, ja, de känner jag att de är vår tids största hjältar”.
Text och foto © Maria Söderberg. 31 januari 2012.
Läs mer här: http://www.ostgruppen.se/
http://fokusvitryssland.se/
http://blogg.aftonbladet.se/omvarlden/2012/01/europas-sista-diktator-drar-at-tumskruvarna-med-hjalp-fran-ovantat-hall
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar